Den moderna queerrörelsen grundades av queerrörelsens parior – de som levde i utanförskap både i den heteronormativa samhället och i den homonormativa gayrörelsen.

På internationella kvinnodagen i år arrangerade en svensk queerfeministisk aktivistgrupp en separat demonstration till stöd för sexarbetares rättigheter efter att ha blivit uteslutna från alla större demonstrationer. Vi stod på mitten av torget, sårbara inför polisen och allmännheten, med våra egengjorda plakat: ”Stöd din lokala, queera, anti-rasistiska, anti-kapitalistiska, sexarbetar-vänliga feministgrupp”. Reaktionerna var starka. På sociala medier kallades vi ”pimplobbyn” och självutnämnda feminister som tågade i deras parad, som stoltserade med slagord som ”radikal klasskamp” och ”feminism underifrån”, pekade fuck-you åt sexarbetare som stod på sidan om och tyst höll upp en banderoll som uppmanade till solidariska allianser mellan sexarbetare och den feministiska rörelsen. Tänk att sexarbetares politiska kamp för avstigmatisering och rättigheter är så extremt provokativt för både den liberala borgerligheten och den vänsterorienterade HBTQ-rörelsen i Sverige. Varför sviker solidariteten när den behövs som mest? Tanken med denna artikel är ge en inblick i hur queerhet och sexarbete hör ihop. För att förstå sambandet måste kunskap ut om de historiska sambanden mellan de två kamperna, samt insikt om hur queer solidaritet öppnar upp väbehövda alternativ till assimilerings- och respektabilitetspolitiken vilken enbart bidrar till att splittra rörelsen och bibehålla förtryckande strukturer.

Grupp 8-rörelsen

Feministisk organisering i den svenska vänsterrörelsen innehåller fullt med hinder för sexarbetares organisering. Under 70-talets organiserade sig svenska lesbiska feminister i Grupp 8-rörelsen och deltog i aktioner mot porrbiografer och strippklubbar. Svenska kvinnojourer har aktivt arbetat mot pornografi och prostitution, och det politiska partiet Feministiskt Initiativ definierar prostitution som ”våld mot kvinnor”. Både i Sverige och i andra länder vägrar en stor del av HBTQ-rörelsen att erkänna sexarbete som en queer fråga, trots att det internationellt finns en kontinuitet bland västvärldens anti-kapitalistiska, radikala queerrörelser att stödja sexarbetares rättigheter och avkriminaliseringen av sexarbete. Rapporter skrivna av RFSL, Amnesty International och Världshälsoorganisationen visar att majoriteten av sexabetare kommer från marginaliserade grupper, varav HBTQ-personer utgör en stor del. I Rose Alliance rapport ”En annan horisont” framgår det att 44% av sexarbetarna som deltog i studien identifierar sig som HBTQ.

Horfobi och transmisogyni

Så vad betyder queer? När jag frågar mina vänner knyter de utan problem queer till pornografilagarna i England, frågan om HIV och Big Pharma-industrin, icke-binära identiteter, femme-inism, fängelseindustrikomplexet, hemlöshet, gentrifiering, asylrätt, ekonomisk (o)rättvisa och sexarbete. En behöver bara skrapa på ytan av queer historia för att upptäcka ett rikt arkiv av radikala kamper mot intersektionellt förtryck som går bortom arenan för kön, sexualitet och identitet.

Att horfobi och transmisogyni länge använts för att exkludera sexarbetare från den lesbiska feminismen kan illustreras med Jean O’Learys tal på Pride 1973, då hon anklagade transfeminina sexarbetare för att uttnyttja feminitet för sin ekonomiska vinning. Framstående feminister i Sverige har ekat detta sentiment ända in på 2010-talet, där skulden för feminitetens underordning läggs på kvinnor från arbetarklassen, som är trans och sexarbetare. Idén om att sexarbetarkampen skulle vila på liberala, borgerliga idéer om sexuell frigörelse är därför en fiktion skapad av de som situerar sexarbetets historia i relation till vita ciskvinnors kamp för rättigheter, och därmed ignorerar dess komplexa queera historia av radikalt anti-kapitalistiskt motstånd.

När Rose Alliance år 2011 första gången var med på Pride kom snabbt protesterna. Många var rädda om HBT-rörelsens ”rykte”, och trodde att sexarbetares inkludering skulle skifta tillbaka fokuset på HBTQ-personer som sexuellt okontrollerbara och smutsiga, istället för rena, prydliga och ”precis som alla andra”. Att sopa det obekväma under mattan har länge varit en assimileringsstrategi med syfte att gynna de mest priviligerade inom gayrörelsen, på bekostnad av de queers som inte passar in i den respektabla mallen. Det är föga förvånande att dessa ofta redan kämpar med fattigdom, arbetslöshet och social exkludering, och inte sällan försörjer sig genom sexarbete. Att motsätta sig sexarbetares rättigheter blir därför, ironiskt sett, ett sätt för vänsterqueers att omedvetet öka klassklyftan inom den egna rörelsen.

Street Transvestite Action Revolutionaries

Leslie Feinberg skrev i Stone Butch Blues om den lesbiska arbetarklassen under Stonewall-eran och om den starka relationen mellan sexarbetare och butchar, eller om vi läser boker ur en samtida kontext, även transmän och ickebinära. Genom att koppla ihop queer/trans-rättigheter, klasspolitik och sexarbete illustrerar hen hur relationen mellan queerpolitik och sexarbete vare sig är ett nytt eller liberalt påfund. Den moderna queerrörelsen grundades av queerrörelsens parior – de som levde i utanförskap både i den heteronormativa samhället och i den homonormativa gayrörelsen. STAR – Street Transvestite Action Revolutionaries – grundades av Marsha P. Johnson och Sylvia Riviera för att uppmärksamma behoven hos hemlösa, rasifierade transpersoner, varav de flesta var sexarbetare, eftersom de visste att politiska grupper drivna av bögar och lesbiska inte var intresserade av att lyfta sexarbetande transpersoners röster. När fattiga, transfeminina sexarbetare än idag slår tillbaka mot polistrakasserier symboliserar det verkligt queerradikalt motstånd, eftersom det inte bara slår mot cisheteropatriarkatet, utan också mot den liberala, nyborgerliga gayrörelsen som välkomnar polisens insatser att ”städa upp” redan gentrifierade kvarter.

Ny form av sexuellt medborgarskap

Däremot har inte alla queers i Sverige motsatt sig sexarbetares rättighetskamp, särskilt inte inom de sammanhang där gränsen mellan sexarbete och queer samvaro varit flytande. Under 70 och 80-talet utgjorde Norra Klara i Stockholm en mötespunkt för bögar, könsöverskridande personer och transfeminina. Det var en plats för hitta sex och närhet, både för queers som hängde där och för männen som cirklade runt platsen i sina bilar, och som lika ofta fick gratis sex som de fick betala. Den informella ekonomin som skapades innebar en möjlighet för många som annars mötte stora, strukturella hinder i den formella ekonomin. Många var arbetslösa och hemlösa, men detta tillhåll erbjöd både en inkomstkälla, ett socialt sammanhang och tillfälligt tak över huvudet.

Cruisingställen och bastuklubbar utgjorde urbana rum där queers kunde mötas, och sexarbete var där en naturlig del i den offentliga sexkulturen. För många sexuella dissidenter och könsöverskridare var omdisponeringen av offentligt och privat utrymme en viktig aspekt för konstruktionen av queera identiteter – parkerna, gatorna, bakgårdarna och biograferna utgjorde queera mötesplatser och bidrog till en ny form av sexuellt medborgarskap, där sexarbete ofta fyllde en central funktion. Trots sitt rykte om att vara öppen för sexuell frihet och experimentation, så utgör också städerna en plats där sexualiteten är hårt granskad och dikterad, och just därför har queera ockupationer av heterosexuella rum varit avgörande för framväxten av modern queerpolitik. Våra offentliga rums historia handlar också om våld och förtryck: om rasism, om förföljningen av papperslösa, om polistrakasserier och om den statliga uppdelningen av ”bra” och ”dåliga” medborgare. Om queers, som historiskt sett tillhört den senare kategorin, ska passa in i modellen för goda och skötsamma medborgare, får de därför enbart syssla med sex i det privata och inte vilja ha samröre med sexarbetare.

Ett annat exempel på den svenska gayrörelsens homonormativa strävan efter respektabilitet är kampen för samkönat äktenskap. När queert sex legaliseras under premissen att det sker i ett monogamt äktenskap kriminaliseras queer- och transpersoner som har offentligt sex. Det är alltså ingen slump att kampanjer mot sexarbete har intensifierats inom HBT-mainstreamrörelsen samtidigt som samkönat äktenskap normaliseras som en social strävan. Logiken är solklar: legitimera och hylla en typ av sex som sker i det privata, och stigmatisera och undanröj en annan typ av sex som anses oönskvärd i det offentliga. Som queers, oavsett våra personliga erfarenheter, så är sexarbete en del av vår kollektiva historia, och att försöka motverka eller mörklägga det faktumet bidrar till att queera sexarbetare osynliggörs ännu mer. Ett sådant utanförskap betyder i sin tur en sårbarhet inför våld och exploatering, hälsorisker, och en ovilja att rapportera diskriminering och övergrepp.

Sex och makt

Självklart är inte sexarbete ett helt okomplicerat ämne. Vi bör inte vara rädda för att diskutera relationen mellan sexarbete, arbetarkamp, nyliberalism och kapitalism. Att sexindustrin är problematisk är ingen nyhet, eftersom den, precis som alla andra storbrancher i det post-industriella kapitalistiska samhället, drivs av en rasistiskt, sexistisk och funkofobisk konsumtionsmarknad. Problemet är att feminister och HBTQ-personer som vill radera sexarbetare från rörelsen inte bidrar till att minska roten till förtryck, utan enbart till att skapa en situation där sexarbetare blir ännu mer sårbara. I Amnestys nysläppta rapport, som i stort sätt ignorerats av svensk media, framkommer det tydligt att sexarbetare far illa av sexköpslagen, och utsätts för människorättskränkningar och polisförtryck, och att särskilt migrerande sexarbetare är en utsatt grupp.

Hur kan vi då resonera politiskt kring sexarbete och queerfeminism idag?  Vi queers måste erkänna att sexarbete alltid varit centralt för vår rörelse – både som en realistisk inkomstkälla och som en given del av vår närvaro i det offentliga rummet. Vi borde uppmuntra diskussioner som inte hierarkiserar olika sexkulturer som ”hälsosamma” och ”skadliga”, baserat på vad den straighta världen är bekväm med. Oavsett vår personliga inställning till sex och makt får vi inte glömma de glimtar av affinitet mellan sexarbetare och queers som varit centrala i vår historia, och som radikalt har expanderat det queera rummet långt utanför den heterosexuella kartan. I Sverige startade projektet Det Röda Paraplyet för ett par år sedan som en del i RFSL Stockholms satsning i HIV-prevention, som riktade sig till sexarbetare från grupperna män som har sex med män samt transkvinnor, och lutade sig mot skadereducerande principer. Efter dess upphörande tog stödprojektet Pegasus tog vid, som riktar sig mot unga HBTQ-personer som har sex mot ersättning, och utgör därmed ännu ett exempel på den svenska HBTQ-rörelsens försök att inkludera sexarbetarfrågor i den kollektiva agendan. Trots detta är det dock tydligt att många fortfarande tolkar fenomenet sexarbetete som en isolerad, tragisk och destruktiv del i en förövrigt hälsosam och normalitetssträvande samhällsgrupp.

Att queerpersoner är mer integrerade i samhällsmaskinen och har lättare att få anställning är givetvis en positiv utveckling som ökar mångas möjligheter, men det får inte ske på bekostnad av de som inte kan åtnjuta dessa ökade friheter. Som queerfeminister bör vi istället kämpa för skäliga löner och arbetsvillkor, billiga och stabila boendealternativ, bättre hälsovård och utbildning, samt att protestera emot all typ av diskriminering på arbetsmarknaden. Avkriminalisering kan givetvis inte ensamt minska stigmat mot queera, rasifierade, fattiga och kroniskt sjuka sexarbetare. Sexuell hälsa, arbetarrättigheter och social rättvisa måste vara en prioritet, och realistiska försörjningsalterativ måste erbjudas till de som på grund av rasism, transfobi och funkofobi utesluts från den formella ekonomin. På så vis vänder vi diskussionen mot radikal socioekonomisk rättvisa istället för det liberala sexualitetsperspektivet som tyvärr dominerat diskussionen i  en västerländsk HBTQ-rörelse som mestadels är vit och medelklass och som är notorisk dålig på att inkludera subversiva och marginaliserade röster.