”När han dödar mig, lova att du berättar min historia då.”

Det är en av sommarens sista dagar, och Pye Jakobsson och jag dröjer oss kvar utanför restaurangen där jag just har intervjuat henne.

Eva-Marrees före detta man var farlig. Han var dömd för bland annat våldsbrott och hade sedan tidigare besöksförbud gällande två andra kvinnor. Han hade varit våldsam också mot Eva-Marree. Nu när de inte längre var gifta och levde tillsammans trakasserade han henne, förföljde henne, hotade henne.

”Jag lovade henne förstås”, säger Pye Jakobsson till mig. ”Även om jag ju aldrig trodde att det skulle hända.”

Men det hände. En torsdagsförmiddag i somras högg Eva-Marrees före detta ihjäl henne i en av socialtjänstens lokaler, och skadade den närvarande socialarbetaren allvarligt. Det blev några dagars svarta rubriker i kvällstidningarna om den mördade 27-åringen, sedan var det som att allting föll i glömska. Socialtjänsten ville inte kommentera, och ingen verkade komma på tanken att titta närmare på vad som egentligen hade hänt.

Sexarbetar og aktivist
Pye Jakobsson och Eva-Marree Kullander Smith träffades genom Rose Alliance, en organisation för sexarbetares rättigheter (sexarbetare är den mindre stigmatiserade term man numera använder för den som säljer sex). Pye Jakobsson har varit sexarbetaraktivist i många år, och blev något av en storasyster för Eva-Marree. Eva-Marree var även engagerad inom hbtq-rörelsen och arbetade inom RFSU för att bland annat stärka lagarna mot människohandel, öka vårdinsatserna för att främja sexarbetares hälsa och minska stigmatiseringen av personer som har sålt sex. Själv hade hon sålt sex en period under 2010. Därefter arbetade hon emellanåt som strippa och sålde telefonsex.

I vårt samtal återkommer Pye Jakobsson hela tiden till hur mycket Eva-Marree älskade sina barn. Det var dem hon levde för. Barnen hade bott med Eva-Marree sedan de föddes, men träffade också sin pappa emellanåt. Sommaren 2010 hittade han en mindre brännskada på det yngsta barnet och vände sig till socialtjänsten. Ungefär samtidigt kontaktades socialtjänsten av en person som berättade att Eva-Marree hade sålt sex. Polisens förundersökning om brännskadan lades ned efter att Eva-Marree förklarat att det förmodligen var en olyckshändelse, att barnet kanske hade bränt sig på hennes plattång. Personen som hade lämnat uppgiften om att Eva Marre hade sålt sex gjorde sig oanträffbar och kunde därför inte höras vidare. I väntan på att socialtjänstens utredning skulle bli klar placerades barnen hos sin pappa med stöd i lagen om vård av unga.

Bo Edvardsson är docent i psykologi, socialt arbete, legitimerad psykolog och universitetslektor vid Örebro universitet, och specialiserar sig på utredningsmetodik inom socialtjänst, familjerätt och barnpsykiatri. Han har gått igenom socialtjänstens utredning och riktar skarp kritik mot den. Han menar att den är osaklig, att utredarna ägnar sig åt att försöka belägga sin redan färdiga uppfattning i stället för att utreda de faktiska sakförhållandena. De tar bara med uppgifter som stödjer denna uppfattning, utan att kontrollera om de verkligen stämmer eller ens låta Eva-Marree bemöta dem. Särskilt vänder han sig emot att utredningen innehåller ”för mycket och obehövliga detaljer” om henne. Han finner hanteringen av information om hennes sexliv ”klandervärd, för att inte säga socialt hyenaartad – en allvarlig utredningsetisk fråga”.
Enhetschefen för barn och ungdom på socialtjänsten tvingades sedermera lämna sin tjänst på grund av bristande professionalitet och bemötande, bland annat i Eva-Marrees fall. Då var skadan redan skedd. Eva-Marree skulle aldrig få tillbaka sina barn.

Tingsrätten
När barnens far ansökte om ensam vårdnad år 2011 bodde barnen fortfarande hos honom. Tingsrätten skrev nu i sitt beslut att även om det varit fel att ta barnen från Eva-Marree så vore det grymt mot barnen att rycka upp dem från deras hem ännu en gång. I?stället beslutade man att barnen även framöver skulle bo hos sin pappa, men att Eva-Marree skulle få ha dem hos sig på helgerna. Man beslutade även att någon från socialtjänsten alltid skulle vara med när pappan överlämnade barnen till Eva-Marree, eftersom föräldrarna hade ett ”konfliktfyllt förhållande”. Liksom socialtjänstens utredare bekymrade sig tingsrätten dock främst över Eva-Marrees eventuella arbete, och höll det emot henne att hon vägrade gå med på att det skulle vara fel att sälja sex. Tingsrätten skrev att det var anmärkningsvärt att hon inte förstod att sexarbete är ”ett destruktivt beteende”.

Det är lagligt i Sverige att sälja sexuella tjänster. Ändå kritiserade tingsrätten Eva-Marree för att hon inte delade övertygelsen att sex i utbyte mot pengar alltid är skadligt. Betydligt mer anmärkningsvärt var att man i samma dom inte fäste någon vikt vid pappas kriminalitet och våldsamhet. Resonemanget var att detta nu låg bakom honom.

Det svenska samhället har historiskt sett inte varit nådigt mot kvinnor som Eva-Marree. I sin bok Fallna kvinnor – när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut skriver journalisten Eva F Dahlgren om Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, där man placerade så kallade lösdriverskor. Lösdriverilagen, skriver Eva F Dahlgren, tillkom år 1865 och skulle tillämpas mot dem som drev omkring utan att söka arbete samt dem som förde ”ett sådant lefvnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”. Framför allt användes lagen mot sexsäljare. De fick ingen rättegång och det fanns stort utrymme för godtycke. På den tiden ansåg myndigheterna att kvinnor som sålde sex led av medfödd bristande moral.
Med åren kom man att frångå den synen och började i?stället alltmer betrakta kvinnor som säljer sex som offer. De sexsäljare som inte delar bilden menar man är psykiskt störda och ljuger, antingen för sig själva eller utåt, för att sanningen skulle göra för ont.

Barnens bästa
På sin blogg beskrev Eva-Marree smärtan över att inte få vara nära sina barn. ”[N]ågonstans i närheten sitter två intet ont anande barn som inte förstår någonting utav detta”, skrev hon. ”Mamma var där alltid. Mamma är nu där aldrig. Och barn tolkar alltid situationer som sitt eget fel. Min största rädsla är att de tror att det är något de gjort, eller något fel på dem. För så fungerar barn. [---] De tar på sig skulden. Jag vill kunna vara där, trösta, svara på frågor, ge de den vardagen de behöver.”

Under våren 2013 togs frågan om vårdnaden av barnen upp på nytt i tingsrätten. Där vittnar kontaktpersonen på socialtjänsten om att Eva-Marree är en bra förälder som gör allt hon kan för att få träffa barnen. Kontaktpersonen säger även att hon själv uppfattar pappan som aggressiv och hotfull. Tingsrätten konstaterar att han dessutom saboterar umgänget mellan barnen och Eva-Marree. Ensam vårdnad för Eva-Marree vore emellertid uteslutet, resonerar man, eftersom hon till följd av pappans umgängessabotage numera har dålig kontakt med barnen. Delad vårdnad är inte heller möjligt, eftersom han vägrar samarbeta med henne. I stället beslutar man om ensam vårdnad för honom, åter-igen med hänvisning till att det vore grymt mot barnen att rycka upp dem med rötterna från deras hem ännu en gång. Tingsrätten skriver att ”det inte kan anses förenligt med barnens bästa att rycka upp dem från den väl fungerande tillvaro de nu lever i. Detta gäller trots att barnen på så sätt kan berövas en nära och god kontakt med sin mor”.

I praktiken belönar rättsväsendet alltså pappan för hans beteende.

I ett av sina sista blogginlägg beskriver Eva-Marree lyckan i att äntligen få träffa sin äldsta dotter: ”Känslan när hon springer in i min famn och kramar om mig, av att få snusa hennes hår som omedelbart blir dyblött av mina tårar, dra med fingret längs hennes lilla näsa och haka, smeka hennes lilla hand och hålla om hennes lilla kropp hårt i min famn och pussa henne elvatusen gånger i pannan. Att äntligen få se henne i ögonen och säga sjuttontusen gånger hur saknad och älskad hon är. Och aldrig vilja släppa taget igen”. Det var kärleken till barnen som fick henne att gå till behandlings- och utredningsenheten den där torsdagsförmiddagen i juli i år, trots att hon var rädd för sin före detta man. Den här gången skulle hon även få träffa sin yngsta. Hon hann få in pojken i ett intilliggande rum, så att han åtminstone inte behövde se sin mamma bli mördad. Men han hörde.

Fördomar 
Eva-Marree är inte ensam om att ha blivit misstänkliggjord och illa behandlad av myndigheterna. Jay Levy är sociolog och kulturgeograf vid universitetet i Cambridge och har skrivit en doktorsavhandling som bland annat tar upp just de svenska myndigheternas ideologiska hållning till sexsäljare. I intervjuer han genomfört i sin forskning vittnar sexsäljare om fördomar från både socialtjänst och polis. Denna erfarenhet återkommer gång på gång i alla studier jag läser. I den statistiska undersökningen Prostitution i Sverige. Huvudrapport. Kartläggning och utvärdering av prostitutionsgruppernas insatser samt erfarenheter och attityder i befolkningen, som genomfördes år 2012 på uppdrag av Socialstyrelsen, uppger samtliga unga kvinnliga sexarbetare att de känner sig överkörda och missuppfattade av myndigheterna. 

Samma sak säger de intervjuade i Pye Jakobssons rapport Mellan lögn och verklighet – Önskemål och behov bland sexarbetare i Finland och Sverige. Även de som engagerar sig för sexarbetares rättigheter råkar inte sällan illa ut.

”År 2003 sökte jag sommarjobb på ett kommunalt äldreboende för före detta hemlösa”, berättar Pye Jakobsson för mig. ”Jag fick tjänsten bland flera sökande och jobbade hur mycket som helst under de månaderna. De var jättenöjda och ville att jag skulle fortsätta till hösten. När det var två kvällar kvar på själva sommarjobbet ringde enhetschefen och sade att det nog var bäst om jag inte kom tillbaka till jobbet. Jag fick sedan höra på omvägar att en kollega som återvänt från sin semester känt igen mig för att jag debatterat sexköpslagen under Pride året innan, och hon hade gått till chefen. Jag satt på balkongen när jag fick samtalet, jag kommer ihåg det för det var så förnedrande. Det finns inget jag utsatts för i sexindustrin som varit så förnedrande. Jag visste ju att jag hade gjort ett bra jobb på äldreboendet och jag älskade att jobba där. Jag har livserfarenhet och förstod mig på de gamla uteliggarna. Men jag var alltså inte lämpad att jobba med dem för att jag har en åsikt om sexköp som inte går för sig.”

En statlig utredning, Förbud mot köp av sexuell tjänst. En utvärdering 1999-2008 (SOU 2010:49) visar att det finns en medvetenhet om problemet. Där skriver den särskilda utredaren, Justitiekansler Anna Skarhed: ”De [som säljer sex] beskriver att de valt att prostituera sig och upplever sig inte vara ofrivilligt utsatta för något. Även om det inte är förbjudet att sälja sex upplever de sig vara jagade av polisen. De upplever sig vara omyndigförklarade i och med att deras handlingar tolereras men deras vilja och val inte respekteras.” Tvärtemot vad man skulle kunna tro bedömer dock Anna Skarhed att detta faktiskt är något bra: ”När det gäller personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.”

Priset är høgt 
Sexköp kriminaliserades 1999. Tanken med lagen var att sända en signal om att det faktiskt var köparna som var problemet, att säljarna inte skulle skuldbeläggas. Socialstyrelsen understryker också väldigt tydligt i sitt utbildningsmaterial för personal inom vård och omsorg att man inte automatiskt kan klassa någon som olämplig förälder bara för att han eller hon säljer sex. Ändå tog socialtjänsten och tingsrätten barnen ifrån Eva-Marree. De såg hellre att barnen bodde hos en dokumenterat våldsam pappa än hos en mamma som tidigare hade sålt sex och inte hade vett att skämmas.

Priset för upprätthållandet av myndigheternas ideologiska hållning kring sexarbete, och dess inneboende kvinnoförakt, är högt.

Och det är Eva-Marree och hennes systrar som betalar notan.

Artikkelen har tidligere vært publisert i NEO og Albertine juli 2014